Preview Mode Links will not work in preview mode

Apr 27, 2020

Kan Carbon Capture and Storage (CCS), det vill säga koldioxidlagring, bli ett viktigt bidrag till minskade koldioxidutsläpp? Vad krävs i så fall för att tekniken ska slå igenom i Sverige? Och vilka är riskerna och osäkerhetsmomenten? Det är några frågor som vi diskuterar tillsammans med Filip Johnsson, en av författarna till ”SNS Konjunkturrådsrapport 2020: Svensk politik för globalt klimat”, Stockholms Exergis vd och Naturskyddsföreningens ordförande.

Enligt det klimatpolitiska ramverket ska Sverige nå nettonollutsläpp senast 2045 och ha negativa nettoutsläpp därefter. Bedömare är överens om att det krävs fler åtgärder än att minska utsläppen för att målet ska nås.
Koldioxidlagring från såväl fossila källor som biomassa, så kallad CCS respektive bio-CCS, skulle kraftigt kunna minska koldioxidutsläppen. Enligt rapporten från SNS Konjunkturråd 2020 skulle ett införande av CCS-teknik på de 27 industrianläggningar som släpper ut mest koldioxid ungefär motsvara samma utsläppsminskning som om all vägtrafik blev fossilfri. Och detta till en kostnad per ton jämförbar med den svenska koldioxidskatten.

Men fullskalig användning av CCS eller bio-CCS förutsätter lämpliga lagringsplatser. Ska tekniken bli kommersiellt gångbar behövs även ekonomiska incitament. Dessutom finns farhågor om att CCS kan användas som ursäkt för att fortsätta använda fossila bränslen.